Helle Manvik fortsetter å imponere, og jo lenger jo bedre. I Bergslagsledens 5-dagers var hun en av fire som våget å stille opp i 5-dagersløpet, og hun fullførte i fin stil, nesten 2,5 time foran Martin Hellberg på 2. plass. I tillegg samlet hun inn over 8000 kroner til Kreftforeningen.

Arrangøren kommenterte dette bildet på facebook:
Helle har gått i mål! 280 km Bergslagsleden. Nu har hon småjoggat iväg till duschen till synes oberörd.

Løpet startet en times bilkjøring nord for Örebro med målgang fem dager senere en times kjøring sør for Örebro ved Stenkällegården.

Nedenfor kan du lese Helle's Race Report
- Det var litt annerledes racerapport denne gangen, sier hun.
- 5 dager er ikke lett å oppsummere. Jeg vil også benytte muligheten til å takke deg for alle bidragene, og alle de positive tilbakemeldingene på innsamlingen til kreft!

Innsamlingsaksjonen endte med 8080 kroner til Keftforeningen 

Bergslagsleden 280 km på 5 dager – 1st to 5th August

Stage 1: Kloten – Nyberget 58 km

Stage 2: Nyberget – Ramshyttan 63 km

Stage 3: Ramshyttan – Stenbäcken 63 km

Stage 4: Stenbäcken – Ramundeboda 50 km

Stage 5: Ramundeboda – Stenkällegården 47 km

Løpets hjemmeside

Løpets facebookside med mange korte videosnutter

Helle's Race Report på jogg.se:

Bergslagsleden på 5 dagar

Notering - Distans
Bergslagsleden på 5 dagar. 

-En racerapport. Eller äventyrsrappport. Eller lite av varje. 
Dagarna då Hasse tappade bort en bit av sin själ nånstans mellan Kloten och Stenkällegården, dagarna då hela min värld blev reducerat till några få personer som jag aldrig hade träffat förut, dagarna det kändes som jag hade del i ett realityshow eller hungergames om man får kalla det så.
Dagarna jag lärde mig den verkliga innebörden av pannben, och det är inte mitt pannben jag tänker på.

Det hela började med upphämtning i Örebro, därefter gick resan vidare i 2 bilar till första övernattningsstället. 
Det var Hasse och Roland, som skulle tävla i lag, Martin och jag som skulle solo löpa, Fredrik som skulle löpa första dagen som förberedelse inför Ultravasan, och arrangör/serviceteam Håkan, Johan och Martin.
Efter att ha körd i evigheter i en labyrint av vägar, och på så sätt försäkra sig om att ingen kan rymma, meddelar Håkan att telefontäckningen försvinner rätt snart, så om vi behöver kontakta världen en sista gång, bör vi göra det nu. 
10 sekunder senare passerar vi detta punkt, och jag börjar fatta att detta inte kommer till att bli någon vanlig löpartävling. 

Kvällen första dagen går med till att bli lite känd med dom andra, få info om loppet, briefing om nästa dag, vi får kartor och nummerlappar och letar hotspots för telefontäckning. 
Det finns en loppis där man kan köpa fotbollsskor, cd skivor med Sven-Ingvars och en yxa. 
Mia, som skall löpa första dagen dyker upp, och vi är fulltaliga inför morgondagen.

"Det är inte fegt att vara rädd" 

Jag tror alla kände samma respekt, förväntan och rädsla. Vi var i gång.
Jag har bestämt mig för att ta det lugnt, inte pressa. 
Om det finns krafter kvar kan jag öka mot slutet av dag 4, samt dag 5.

Start i Kloten.
Vi rullar i väg, lugnt och stilla.
Mia trippar i väg uppför första backen, känner att jag vill följa, men är smart nog att låta bli.
Mitt lopp, mitt tempo. Bra beslut hela vägen, annars kommer jag inte i mål alls.
Löper med Martin och Fredrik ett tag, det är kuperat, varmt och tekniskt.
Jag känner inte att jag rullar ifrån, så fokuserad är jag på vart jag placerar fötterna.
Service stoppen ger topp service! Fyller flaskor, tar med en bit äpple, lufsar vidare.
58 km teknisk stig och 2000 höjdmeter är vad dagen bjuder på. Förutom sol.. mycket sol

Efter dag 1 blir det svårt att skilja ett servicestopp från ett annat, ett träd från ett annat, en dag från en annan.
Kvar i minnet är mer bitar som från en dröm, där mycket fattas, även om man vet man kommer ihåg vartenda träd, vartenda leende, varenda uppmuntran.
Jag kommer ihåg Håkans fantastiska effektivitet för att hjälpa mig vara så snabb som jag ville vara på servicestoppen, glädjen jag kände när jag såg en röd jacka framför mig väntande. 
Ofta med en livesändning. Ofta med hälsningar. Alltid med ett leende.
Alltid i uppförsbacke, och inte kan man gå i uppförsbackar när man är på tv.

Jag kommer ihåg Hasse och Roland's målgång på dag 3, efter 14 timmar. 
Med pannlampor, i regnet.
Hur dom kramade om varann, och hur Johan snällt och effektivt fick in dom i bilen och körde till stugan. Jag såg det på livesändning, och fällde en tår. Kanske 2.

Jag kommer ihåg när jag och Martin löp ihop på en grusväg, jag lite före, han lite efter.
På min nummerlapp stod det " ledare", på Martin's står det "Martin".
Vi skrattade bra när några mötande mtb cyklister trodde att jag var Martins guide.

Jag hörde också eccoet från mina vanliga löparkompisars röster där ute i skogen
" Det går bra nu", " kämpa på tjejen, du är stark", "ingen kommer ihåg en fegis" var några av dom. Ansikten flimrar förbi.

Slutet på dag 4 kommer jag ihåg. Jag har löpt i några timmar med ett par minuters försprång på Martin. 
Bara rullat på, inte tänkt på tider eller km.
Så har tydligen min trackingprick på kartan felaktigt tappat farten, så Martins blå prick har kommit i kapp.
På sista servicen, 5 km innan dagens målgång meddelar Håkan att Martin borde synas nu också, och jag tänker att jag kanske ska vänta in Martin, så att vi kan löpa i mål ihop.
Så kommer jag ihåg att jag enligt plan har lov att öka farten nu, på slutet av dag 4, så varför inte testa om bena fortfarande svarar.
Efter 230 km är motorn lite trög, kan man säga, men det svarar bra uppför ändå tycker jag, och pinnar på. 
Med 3 km kvar planar backen ut, och det går även lite utför, så jag ökar ytterligare ett snäpp. 
Närmare 4 tempo känns det som. Känns bra. Ökar lite till. Flyger fram. 
Tittar på klockan. 4.55. Great. Måste snart lära mig att det alltid går minst 1 min/km långsammare än jag tror mot slutet av ett långt lopp.

Sekunden efter piper klockan. " fel väg". Argh. Nu då. Klockan säger höger. Banmarkeringarna rakt fram. Stannar. Går tillbaka. Osäker.
Vi ska följa ledens markeringar kommer jag till, säger några välvalda ord till klockan, och löper rakt fram, som visar sig vara rätt, som tur var!

Kväll dag 4.
Alla är trötta. Jag somnar med bena upp långs väggen, Martin tar kort.
Roland har ont. Jag kan se det, men han säger inget. Hasse somnar sittande vid köksbordet.
Vi äter tacos. Det smakar otroligt gott.
Jag känner att jag tycker om alla dom här människorna så himla mycket.
Vi är alla trötta. 
Tycker synd om Håkan och Johan som måste laga mat i tillägg till allt det andra.

Dag 5
Känner mig skakig vid frukosten. Gröten växer i munnen. Ägget smakar för salt.
Energibrist. Tvingar i mig gröten med sylt och mjölk. Tar en halv portion extra.
Rädd det ska komma upp igen, men har inget val.
Pinsamt om jag kräks vid frukostbordet. Eller inte. Om det finns nån som hade förstått, så var det dessa 5 människor.
Det går bra.
Lyckönskningar vid starten. Vi skall alla till mål om vi så skall krypa.
Hasse ser bestämd på mig och säger nått som " ta det försiktigt nu, inga misstag"
Han läser mig bra, han vet att jag gärna vill trycka på idag, även om jag inte har sagt något.
Jag tar rådet på allvar.
Efter 233 km är inte kroppen helt som den brukar, även om den känns rätt bra.
Kör på lite snabbare än dom andra dagarna, men inte mycket. 
Rullar gradvis ifrån Martin, springer fel, vänder tillbaka och möter Martin i korsningen. Vi löper ihop ett tag i skogen, bra flow och känsla!
På grusvägen glider jag ifrån igen, kanske med 1 minut eller så. Missar stigen in i skogen. Ser en orange markering långt där inne. Över diket, igenom 20 meter planteringsfält med granträd. 
Med like många stickor som en gammal julgran är jag tillbaka på spåret.
Följande servicestationer har jag lite roligt med att prova öka försprånget till Martin med lite mer för varje gång. Inte för mycket, inte för lite.

Så händer det som inte får hända. 
Martin löper fel väg, ca 2 km felspring på Munkastigens grusväg, 4 totalt innan han är tillbaka på Bergslagsleden.
När jag får uppdatering om detta går luften lite ur mig, jag tappar flowet for första gång på över 260 km. 
Det var kul att ha Martin att löpa ihop med, även om vi hade lite avstånd emellan oss.
Nu var jag ensam där framme, och det var bara att komma sig helskinnad till mål som gällde. Inte snubbla, inte ramla.

Sista kontrollen, 3 km till mål! 
Njut nu! Jag är trött, men snart är denna otroliga neverending story över, så stanna i ögonblicket, för det kommer inte tillbaka!

Mål!
Segerskrans, Håkan och Peter möter mig, livesändning, uppförsbacke( självfallet ).
Glenn är där! 
Jag har kämpat för detta ögonblick i 5 dygn och 280 km.
Jag trodde jag skulle gråta när jag kom i mål. 
Det känns tomt istället.
Va händer.
Efter ca 50 min kommer Martin i mål.
Han har den samma känslan.
Vakuum
Vi får uppdateringar om Hasse och Roland. 
Dom är trötta, dom har ont, dom kämpar på. 
Äntligen, efter 10,5 timme går dom i mål!
Riktiga hjältar. Riktigt pannben.
Lättnaden, tårarna. 
Det var dom som fattades. Vakuumet försvinner,bara glädjen över att ha klarat det finns kvar.
En resa neröver i landet, och inöver i själen är över.
Ögonblick och människor jag aldrig kommer glömma, även om bara en liten bråkdel kommer fram här.
Stort tack till er alla!